Metamfetamin är inte en ny drog, även om den blivit kraftigare under senare år, då nya framställningsmetoder har utvecklats.
Amfetamin producerades syntetiskt första gången 1887 i Tyskland, och metamfetamin, som är kraftfullare och samtidigt lättare att tillverka, utvecklades i Japan år 1919. Det kristalliska pulvret var lösligt i vatten vilket innebar att det var idealiskt för injicering.
Metamfetamin började användas under andra världskriget, när båda sidor använde det för att hålla sina trupper vakna. Höga doser gavs till japanska kamikazepiloter före deras självmordsuppdrag, och efter kriget nådde intravenöst metamfetaminmissbruk epidemiska proportioner, när förråd som lagrats för militärt bruk blev tillgängliga för den japanska allmänheten.
Under 1950-talet receptbelades metamfetamin som ett bantningsmedel och för att motverka depression. Eftersom det var lätt att få tag på användes det som ett icke-medicinskt stimulerande medel av gymnasieelever, lastbilschaufförer och idrottare, och missbruket av drogen spreds.
Detta mönster ändrades dramatiskt under 1960-talet med den ökade tillgängligheten av injicerbart metamfetamin, vilket ökade missbruket.
År 1970 kriminaliserade USA det för flertalet av användningsområdena. Därefter kontrollerade amerikanska motorcykelgäng större delen av produktionen och distributionen av drogen. De flesta användarna på den tiden levde på landsbygden och hade inte råd med det dyrare kokainet.
Under 1990-talet etablerade mexikanska droghandelsorganisationer stora laboratorier i Kalifornien. Dessa enorma labb kan framställa 25 kg av ämnet under ett enda veckoslut. Även mindre, privata labb har uppstått i kök och lägenheter, vilket gav drogen ett av dess amerikanska namn, ”stove top” (spis). Därifrån spred den sig över hela USA och till Europa, bland annat till Tjeckien. Större delen av drogen i Asien produceras i dag i Thailand, Myanmar och Kina.
