Att inhalera ångor av kemikalier som rökelse, oljor, kåda, kryddor och parfymer för att påverka medvetandet eller som en del av religiösa ceremonier, går tillbaka till forntida Egypten, Babylonien (nuvarande Irak), Indien och Kina.
Enligt vissa forskare, brukade prästinnor från oraklet i Delfi andas in ångor för att ändra sitt medvetandetillstånd.1 i antikens Grekland.
I början av 1800-talet var det vanligt att använda bedövningsmedlen lustgas, eter och kloroform som berusningsmedel.
Lustgas sågs som en billig ersättning för alkohol och den brittiske vetenskapsmannen sir Humphry Davy gjorde den allmänt känd. Han hade fester med lustgas och myntade ordet ”skrattgas” år 1799. Davy konstaterade att den hade bedövande verkningar och föreslog att den kunde användas vid operationer, fast detta testades inte förrän ett halvt sekel senare.
Användningen av bedövningsmedel i avkopplande syfte fortsatte under 1800-talet i Europa och USA.
Eter användes som en avkopplande drog under 1920-talets förbudsera då alkohol blev illegal i USA.
Under 1940-talet blev lösningsmedel, i huvudsak bensin, populärt i avkopplande syfte.
Missbruk av inhalationsmedel ökade under 1950-talet i USA och är nu vitt spridd bland ungdomar.
På 1960-talet hade bruket att sniffa lösningsmedel spritts till att omfatta en mängd andra kommersiella produkter, såsom målarfärg, thinner, borttagningsmedel för nagellack, skokräm, tändarvätska, sprejfärg med flera.
Relativt nyligen har sniffning av klister och gas blivit ett utbrett problem bland hemlösa gatubarn i Sydostasien, Mexico, Östeuropa, Kenya och andra delar av världen. Gatubarn använder dessa inhalationsmedel för att döva hungerkänslan, mildra kylan och känslan av desperation.
Sniffning av gas och sprejfärg är också vanligt i avlägsna områden av Kanada, USA, Australien, Nya Zeeland och på några öar i Stillahavsområdet.
