Ecstasy utvecklades ursprungligen av läkemedelsföretaget Merck år 1912. I sin ursprungliga form var ecstasy känt som ”MDMA” (metylendioxidmetamfetamin). Den användes 1953 av amerikanska armén vid tester angående psykologisk krigföring, och kom åter fram på 1960-talet som ett psykoterapeutiskt läkemedel för att ”minska hämningar”.1 Det var inte förrän på 1970-talet som MDMA dök upp som en partydrog.

I början av 1980-talet marknadsfördes MDMA som ”det häftigaste inom det fortlöpande sökandet efter lycka genom kemikalier”, och innedrogen vid många weekendpartyn. MDMA var fortfarande laglig 1984 och såldes under namnet ”Ecstasy”, men förbjöds 1985 på grund av att den inte var säker.

Sedan slutet av 1980-talet har ecstasy blivit en omfattande ”marknadsförings”-term för droglangare som säljer ”ecstasyliknande” droger, vilka faktiskt kan innehålla en mycket liten mängd MDMA eller rentav ingen alls. Och även om MDMA i sig kan ge skadliga verkningar, kan det som idag kallas ecstasy bestå av en blandning av många olika ämnen – från LSD, kokain, heroin, amfetamin och metamfetamin, till råttgift, koffein, avmaskningsmedel för hundar osv. Oavsett de gulliga logotyperna som langarna sätter på pillren, är det dessa olika medel som gör ecstasy särskilt farligt; en användare vet egentligen aldrig vad det är han får i sig. Farorna ökar när användarna ökar dosen för att uppnå samma kick som den förra, utan att veta att de nu kanske tar en helt annan kombination av droger.

Ecstasy kommer vanligast i pillerform, men kan även injiceras och tas på andra sätt. Flytande ecstasy är faktiskt GHB, ett nervlugnande medel – ett ämne man också finner i medel för rengöring av avlopp, för borttagning av golvvax och i avfettningsmedel.